Förra helgen var det klackarna i taket. Denna helgen har det varit mindre av den varan. I fredags förmiddag var jag på Djursjukhuset och avlivade Finax. Att han levt på övertid och att han vilken dag som helst skulle behöva avlivas pga av sin sjukdom har jag varit mycket medveten om. Det är inte beslutet som är svårt det är handlingen som är svår. Att ta honom i buren, köra till ändstationen med honom tittande vädjande genom gallret, mjauande och puffande uppfodrande mot min hand medan jag kör. Efter att ha betalat i förskott och blivit visad till ett rum satt jag på en stol och han i buren på britsen mittemot. Han kanske anade vad som var på gång. Djur är ju duktiga på att känna av stämningnen. Jag kände mig som en förädare. Sända min kompis till döden på detta vis. Så kom då veterinären med en giganstisk spruta. Lirkade ut kissen och medan veterinären satte sprutan med sömnmedel i buken kröp han intill mig och la sitt huvud under min hand. Han somnade väldigt snabbt. Kroppen slappnade av och han bara låg där medan jag strök honom över kroppen. Då var det dags för spruta nummer två, som skulle sättas i hjärtat. DET tittade jag inte på. Då höll jag på att bryta ihop. Det är ju bara en katt, inget att gråta över. Så tänker nog många men det här var inte vilken katt som helst. Det var min katt, som sov hos mig nästan varje natt, när inte Huggis kidnappat honom. Nu var han i alla fall helt död. Jag fick en kartong att lägga honom i så slapp jag knöka in honom i buren igen. Körde hem honom i väntan på att begrava honom. Vi begravde honom på kvällen, så nu ligger hans kropp här utanför. Hans ande verkar vilja vara inomhus. Jag ser i ögonvrån hur han kommer ner i trappen, eller att han sitter i ett fönster och tittar ut. Troligen bara min hjärna som spelar mig spratt...eller?